Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

Nu har naturen gått in i sin vila. Där i våras liljekonvalj doften var bedövande luktar det nu höst och mylla och våtkall jord. Annorlunda men fortfarande vackert.
Vidare:Jag kan inte annat än tycka att det är skönt med de sista dagarnas mediebevakning av SD. Så det inspirerande till följande skrift plus följande videospel upplagt på youtube. Mikael Whihe är tillfrågad om det är ok med både bilder o skrift och det tyckte han det var.
Han tyckte det skulle vara lite människor med, och det kan jag inte säga emot. Så är det någon som vill vara med på bild, eller känner några som vill vara med så tar jag med glädje emot bilder på människoroch gör en ny version…

Låt den falske kejsaren visa sig som han är.
Kejsaren av rädsla är naken.
Naken.
Naken.
Naken.
I all sin rädsla….i all sin litenhet,i allt sitt hat.
Han trodde han kunde dölja det med fina kostymer,
ögon som öppet tittar in i kameran.
Med fint och belevat prat trodde han sig dölja rädslan han bär.
Lögnerna om livet.
Rädslan han vill ska styra världen han skapat åt sig.
Där inte ens jag med mitt blonda hår och till synes rätta härkomst
får plats….

Kejsaren, den självutnämnde, han är naken.
Naken rädd och darrande står han där,
redo med påkarna om jag inte håller med,
sina oförskämda tillmälen när orden hans tryter,
sitt ettikerande som han tror tillför världen något.

Nu ber jag att vi alla ser att kejsaren är naken, oavsett vad han klär sig i.

Till kejsaren,
I din värld, i ditt land, skall vi alla bort tills bara du är kvar.
Lycka till säger jag.
I det landet vill inte jag vara, du kan ha det för dig själv.
Så länge du försvarar rädslan får du gärna ha ett eget land.

Men vill du så träffar jag dig över en fika.Pratar om ett annat land,
långt verkligare än vad du pratar om.
Men bara om du lägger bort masken, pratar sanning om din rädsla.
Att du spelar på rädsla….för att få egen makt.
Annars kan det vara, din lögn är jag inte intresserad av.
Jag är inte intresserad av dina försök att skapa ett land som bygger på rädsla.
Jag är inte rädd.

Om du kommer, och är ärlig, då ska jag berätta för dig om ett annat land,
ett land där rädslan viker.
Där vänner träder fram.Där de öppna ögonen är nyfikna.Vill lära.
Där härkomst och därkomst,färg och form,inte spelar den roll du ger det.
Där olikt är kul, där stelnade samtal kan få ny fart.
Där nya ideer kan få fart.
Ett land där alla som är där, hör dit, skall vara där.
Där alla behövs av orsaker vare sig du eller jag vet något om.
Jag bor i det landet.Du är välkommen hit. Jag tror inte du törs.
Men om du bara vill slå mig så åk då till ditt eget land.

This land is made for you

Photo & Video Sharing by SmugMug

Annonser

Read Full Post »

Utanför mitt fönster

Read Full Post »

Stort nog att rymma allting

Photo & Video Sharing by SmugMug

Read Full Post »

Den här dikten berörde mig som ung, den har fortfarande stor kraft.
Från där jag är nu till den jag var då: Visst var det fantastiskt med dikterna.
De gav ord och bilder på det icke sagda, det dunkelt tänkta, det glömda och det gömda.
De gav liv. För Karin blev livet inte långt, hon valde att inte vilja längre.
Jag önskar jag kunde nå henne och säga att dina ord väckte liv i mig.De fick mig att vilja
De här orden fanns med i mig när jag på min mitt-livs dag, när jag höll mitt första tal till familj o vänner
sa: No more fear….Ingen mera rädsla.

Här är sidan jag hämtat nedanstående från: http://www.karinboye.se/
Gå dit föreslår jag!

Karin Boye , diktsamlingen Härdarna

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram —
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Read Full Post »

Vem är jag?
eller
Vad är jag?

De här två frågorna går att vända och vrida på i all oändlighet tänker jag.
Många gånger är det samma fråga i mitt huvud bara att den lilla förändringen
mellan vem och vad förändrar mitt perspektiv.

Jag har ingen aning om vem eller vad jag är längre.På riktigt….
nu när jag kan se bakåt för hela 56 år så ser jag att vad som ser ut som jag,
hela tiden förändrats. På ytan i allafall.
Celler har bytts ut, tankar har kommit och gått, åsikter har kommit och gått.
Bostäder har kommit och gått, barnen har kommit och flyttat bort.
Katterna har kommit och gått vidare.Inte en lugn oföränderlig stund har jag haft.
Herregud vad allting har pipit runt och förändrats.
Kvar i denna cirkus av föränderligheter finns det ändå något kvar, något som alltid känts likadant.
En känsla som fanns när jag var liten och inte var ungt då, som finns här nu och inte har
antagit medelålderns ansikte. Känslan av att ”jag är”.
Vi alla kan säga ”Jag är”.På ett förunderligt sätt kan vi alla säga det och veta vad den andre menar.
Vi känner det allihopa. Jag är.
Det finns en hemlighet där, en som alla delar, den stora motorn i våra liv. Jag är.
Nog om det….återkommer i ämnet som de säger.

Ett sätt att se på frågan är att se att på ett sätt är jag mina relationer. Att alla och allt som korsat min
väg har påverkat mig, på ett eller annat sätt.Har hjälpt till att skapa mig, är en del av mig, av min värld….
Är det kanske bitar av mitt jag….vet inte.
Kanske är det så att den föränderliga delen av mitt jag förändras i takt med att mina relationer
till allt och alla förändras. Somt fördjupas annat försvinner…och med det fördjupas delar av mig
eller försvinner bort.

Fast nu vill jag bli mer personlig. Rikta mig mer till människor än till gräs och träd.
Ibland känns det tydligt….ni alla som jag känner.
Eller som jag känner delar av, för jag känner inte hela er!
Ni är så mycket mer än de delar som jag känner, men ni är också de delarna,
i allafall i min värld. Så det så! Ni är en del av min värld.
En stor del av min värld.En viktig del av min värld.En betydelsfull del av min värld.
Kunde jag så skulle jag skapa var och en av er en sång, till var och en av er.
Eller en bok, åt var och en av er, en hel bok, en rolig bok, en som får er att skratta eller le,
eller bli rörda, eller bara tycka det är pinsamt.Vet inte vad ni skulle bli.
Det har jag inte med att göra.

Så lite av det tänkte jag göra här i min sk blogg. Detta lilla utrymme på internet som kanske en eller två eller möjligen´3,5 vet om. Som ni ibland läser…oftast helt glömmer bort 🙂
Det är sån frihet i det.Att denna blogg både finns och går obemärkt förbi.
Och här bestämmer jag!

Då och då, när inspirationen kommer till, tänker jag skriva mina tankar om någon av er….sen bara berätta för den personen. Vill ni det inte så gör jag det inte, eller tar bort det.
Meningen är inte att såra eller vara respektös…intentionen är det motsatta.
Inte heller tänker jag skriva era namn eller visa en bild på er.
För mig är det här ett eget jobb, att ta tid att skriva ner något om er.
För att ni betyder så mycket för mig. ALLIHOPA!!!
Lillfamilj,storfamilj eller mittemellan.Pick your choice.
För att det är lättare att skriva, det blir sannare, jag slipper undra
om ni tycker jag är pinsam, om ni blir generade av att läsa så ser jag det inte.
HA!!!!
Tanken faller på Bilbos ord på sin 111:e födelsedag som fortfarande står sig.
Jag gör det här för att:
”För det första för att jag håller så ofantligt mycket av er allesammans och för att
elfitett år är en alldeles för kort tid att vistas bland så förträffliga, för att inte
säga beundransvärda hober
Jag känner inte hälften av er hälften så mycket som jag skulle vilja, och mindre
än hälften av er älskar jag bara hälften så mycket som ni förtjänar.”

Sen hade han ett andra och ett tredje skäl också…och de återkommer jag till.Kanske…

Tänker på hur roligt jag tycker det är att varje år få uppläst årets recensioner av mig i mitt jobb.
Det som arbetskamrater och kunder tagit sig tid att skriva för mig och om mig.
Jag blir som ett barn på julafton.
För jag har lärt mig att oftast tänker och skriver folk mycket snällare och
öppnare om mig än vad jag tänker om mig själv.
Ibland är det ju som de inte ens ser alla hål jag är uppbyggd av.
Alla tillkortakommande, alla misstag….
Förunderligt.
Här är två vänner från baksidan av huset, de skiter i mig, både bokstavligen
och mera bildligt. Bara jag kommer med maten så är de klara med mig.
De och alla deras likadana fluttrare är en stor del av min värld just nu.

Photo & Video Sharing by SmugMug

Read Full Post »

Gråvädersdag. Nu är mörkret ett faktum. Känns inte som vi ens har dagsljus idag.
Allt är inbäddat i ett stilla dis.Färgerna dämpas, ljuden likaså. Vilsamt. Dunkelt.

Read Full Post »

Gömslet och vedhögen.

Read Full Post »

Older Posts »